Frontpage of essay
My essay is my creation. I have chosen to print my text on fabric in order to create a relationship to the viewer. For me, as someone with dyslexia, the text is three-dimensional. It moves back and forth, even though it is two-dimensional. I am better at seeing things on the periphery than seeing the whole of long pieces of text. My strong ambivalence to my diagnosis has been a direct impediment to my education. I have not chosen to acknowledge this myself and have not chosen to be regarded as someone who has difficulty reading or writing or as someone who has less value. I cannot always understand how I think. This has left a deep impression on me that I am inadequate. That is why I can write about his, because this essay is a form of redress for me and my diagnosis.
Min uppsats är min gestaltning. Jag har valt att trycka upp min text på tyg, för att skapa en relation till betraktaren. För mig som dyslektiker är texten tredimensionell. Den rör sig framåt och tillbaka, fast den är tvådimensionell. Jag är bättre på att se saker i periferin än att se helheten i långa texter. Genom att jag har varit så ambivalent inför min diagnos så har det inneburit ett direkt hinder i min utbildning. Jag har inte velat erkänna det för mig själv och inte velat bli sedd som någon som har svårigheter med att läsa, skriva eller någon som är mindre värd. Jag kan inte alltid förstå hur jag tänker. Det har satt djupa spår i mig att inte vara tillräckligt bra. Därför kan jag skriva om detta, för denna uppsats är en upprättelse för mig och min diagnos.
