Contemporary art education is a rigorous improvisation — a relational engagement with your peers and endless references. We, who temporarily occupy the Fine Art department, collectively shape the investments and trajectories of what it is to be an artist today, and what it is to be teaching and learning with and from art. The cohort of students are, for two intense years, each other’s best audience, reflecting each other and co-creating their field. The class of 2017 has been distinctly attentive to this ethos of shared knowledge production and inter-related becoming. As a group, they are articulate with each other’s works and processes in sophisticated and dynamic ways. That they became a group of artists instead of incidental individuals informs the quality and direction of the works. I think of John Cage, famous for composing works through ‘chance operations’, and for his decades long collaborative partnership with Merce Cunningham; Cage has said “the success of chance determinacy depends on the quality of the questions being asked”. This class, thrown together by chance, has heightened the quality of the questions they are each asking. Their influence on each other is a commitment to art, a commitment to take seriously, and serious pleasure in, the discourse and challenges of being an artist today.
As they have questioned each other and shared these two years, we now see the results of this process. In some places, we will see the work appearing as a challenge or provocation, making struggle visible. In other places, we will see the investment in process and material. Throughout, there is a focus on how artists give form to questions and to visible and continuous processes — stories that keep changing, characters morphing from one into the next, liveness, and interaction; virtual and applied architectures, ecologies, archives, islands imagined, weather patterns formalized; following a song, painting a formula, the weight of being under. Each practice distinct in form but sharing a rigorous engagement with working now, and becoming together.
Emily Roysdon, Professor of Fine Art
Utbildning i samtida konst är en rigorös improvisationsövning – en relationsförbindelse med sina jämlikar och med oändliga referenser. Vi som för tillfället verkar vid Konstinstitutionen formar gemensamt de satsningar och banor som bestämmer vad det är att vara konstnär idag och vad det betyder att lära ut och lära sig med och av konsten. Studenterna på masterprogrammet Konst utgör under två intensiva år varandras bästa publik, de reflekterar varandra och skapar tillsammans sitt ämne. 2017 års avgångsklass har tydligt uppmärksammat detta etos av delad kunskapsproduktion och gemensamt blivande. Som grupp kan de tydligt artikulera sig om varandras arbete och processer på sofistikerade och dynamiska sätt. Det faktum att de kommit samman som en grupp konstnärer snarare än slumpvisa individer anger tonen för både kvalitet och riktning i verken. Jag kommer att tänka på John Cage, känd för att komponera verk med hjälp av slumpen och för sitt långa samarbete med Merce Cunningham; han sa att framgång i att låta slumpen avgöra beror på kvaliteten i de frågor som ställs. De här studenterna, som förts samman av slumpen, har höjt kvaliteten på frågorna de ställer. Deras inflytande över varandra utgör ett löfte att hänge sig åt konsten, att ta på stort allvar och dra stor njutning av den diskurs och de utmaningar som en konstnär står inför idag.
Under två år har de delat och utmanat varandra, och vi ser nu resultaten av denna process. På en del ställen kommer verken att yttra sig som en utmaning eller provokation som synliggör det hårda arbetet. På andra ser vi satsningen på process och material. Men hela utställningen genomsyras av ett fokus på hur konstnären formger frågeställningar och kontinuerliga processer – berättelser i konstant förändring, karaktärer som övergår i andra, livlighet, och interaktion; virtuella och tillämpade arkitekturer, ekologier, arkiv, tänkta öar, formulerade vädermönster; att följa en sång, måla en formel, vikten av att vara under. Varje praktik har en distinkt form men delar ett rigoröst engagemang för att arbeta och att bli till tillsammans.
Emily Roysdon, professor i Konst
