The growing frustration pushing my limits of respect. Respect that is now long gone once I decided to bear it. Emptiness growing in my heart. All that love and recognition transformed to an overwhelming pressurised air in my chest, the heat and the strength on my hands, the coldness in my stomach, the buzz in my ears from my heated head and tears about to scatter. The moment in which someone that I recognise as my own has punched and moved my essence all over; and, so there is no doubt about it, has reached in and taken what was ours: that unifying element that can no longer coexist with my new shape, the one left after the encounter.
Violent dynamics, as craft, core is in their process with consequences that are shown both physically and psychologically.
Den växande frustrationen som tänjer på respektens gränser. En respekt som gick förlorad så snart jag bestämde mig för att stå ut. Tomheten som växer i mitt hjärta. Allt det som jag älskar och känner igen förbytt till ett överväldigande tryck i mitt bröst, värmen och styrkan på mina händer, kylan i min mage, ringandet i mina öron från mitt hettande huvud och tårar på väg att tränga fram. Ögonblicket när någon jag sett som min egen har slagit och spritt mitt väsen överallt och som, för att inte lämna några tvivel, har sträckt sig in för att ta det som var vårt: den där förenande beståndsdelen som inte längre kan samexistera med min nya form, den som lämnats kvar efteråt.
Kärnan i våldsdynamiken, precis som i hantverk, ligger i dess process som har både fysiska och psykologiska konsekvenser.
