After the Dance, 2017, Steel, wood, feathers, glitter fringing, 100x200x60cm
You are very kind, but there must be some mistake, 2017, Roofing felt, silk thread, artificial hair ponytail, 80x80x100cm
Iris, 2017, Steel, roofing felt, silk thread, feather boa, 100x60x40cm
We call out to the rooftops, you are warned, 2016, Roofing Felt, silk thread, wooden trestles, 150x250x100 cm
Thieving words from the very walls of Amsterdam, 2017, Zinc, stained vacuum formed birch plywood, stained turned Ash wood, velour fabric, faux leather, 160x160x60cm
I am interested in stories in the space between bodies and buildings; how the narrative potential of a sculpture is built up and inhabited by the architectural qualities thereof. For me, it all begins with a flat sheet. This flat sheet is the foundation of modern architecture, becoming a space or a building, and forms the basis of my own work through pleating, folding and raising, and even the writing of texts later to be spoken aloud. Stories and sculptures come from this most basic of rules, its flatness becoming dynamic as I activate it with form and voice. The architectural qualities of a sculpture, its state of being building and not building, allow it to evade singular narratives and straightforward readings of meaning. It occupies a state of flux, a state of becoming, suspended in animation. It invokes a sense of the recognisable, stories personally remembered, and experiential narratives in the meeting of sculpture and viewer in space. Architectural materials such as roofing felt and zinc gain new meaning as skin and shelter, container and architecture, body and surface. Body becomes building, building becomes body, and we are welcomed into the fold.
Relationen mellan skulptur och berättelse är oupplösligt förbundna med det arkitektoniska. Och det börjar med en platt yta. Denna yta är grunden för modern arkitektur: den blir en plats eller en byggnad, eller i mitt eget arbete, en skulptur. Jag utgår alltid från någon typ av skivmaterial, oavsett om det är takpapp, metall eller papper. Jag viker, jag reser form, jag skriver texter som senare läses högt. Mina berättelser och skulpturer kommer från dessa mest grundläggande regler. Plattheten blir dynamisk när jag aktiverar den med form och röst. De arkitektoniska egenskaperna hos en skulptur, dess tillstånd av att vara både byggnad och inte byggnad, gör det möjligt att kringgå singulara berättelser och förenklade läsningar av dess betydelse. Det uppstår ett tillstånd av flux, ett tillstånd av blivande, ett fruset ögonblick av animering. I rummet möts skulptur och betraktare, igenkännbara och experimentella berättelser uppstår och återväcks. Arkitektoniska material som takpapp och zink får ny innebörd som hud och skydd, behållare och arkitektur, kropp och yta. Kroppen blir en byggnad, byggnaden blir en kropp, och du välkomnas att bygga dina egna berättelser.
