Bachelor
About Fine Art
Art does not act in isolation or independent from the rest of existence. The mechanisms which apply outside also apply inside to a great extent. It is therefore important for art institutes to stand behind the ideals that permit and encourage free experimentation. This will hopefully provide future artists with sufficient self-awareness and self-assurance to find and keep to their own path, even outside the safety of the school’s walls.
Looking at this year’s graduates, we find a diversity which does not allow itself to be summarised under any particular niches. Here we have people that are testing boundaries within a specific medium, but we also see others who unabashedly mix expressions and use those best suited to the situation. In many cases, the question of what an exhibition is is brought to a head. Does it summarise a practice? Or does it constitute part of a larger context, in which each manifestation is to be considered an experiment.
Many art students problematise the difference between the process that leads to something and the final work. Here, the investigation itself is often the point. Others ask questions about what the art wants to say and what it can say. They maintain that an object can have agency, an almost independent voice to listen to.
The art students investigate matters as diverse as brand fetishism, mental illness, the mysteriously unreachable, the subconscious, and political boundaries. Were I nevertheless to highlight a common factor, it would be the belief that art can take us to a place beyond the predictable.
This bodes well for the future.
Håkan Nilsson, Professor of Fine Art
Konsten agerar inte isolerad eller oberoende resten av tillvaron. De mekanismer som gäller utanför, gäller i hög grad även innanför. Därför är det viktigt att konsthögskolorna ställer sig bakom de ideal som tillåter och uppmuntrar det fria experimenterandet. Det ger förhoppningsvis de blivande konstnärerna tillräckligt stor självkännedom och självsäkerhet för att kunna finna och hålla fast vid den egna vägen även utanför skolans trygga hägn.
Ser vi till årets avgångsstudenter finner vi en mångfald som inte låter sig sammanfattas under några speciella riktningar. Här finns de som testar gränserna inom ett specifikt medium, men också de som helt obekymrade friskt blandar uttryck och använder de som passar situationen bäst. Frågan om vad en utställning är ställs i flera fall på sin spets. Sammanfattar den en praktik? Eller utgör den en del av ett större sammanhang, där varje manifestation är att betrakta som ett prövande.
Många konststudenter problematiserar skillnaden mellan processen som leder fram till något och det färdiga verket. Här är ofta själva undersökandet poängen. Andra ställer frågor om vad konstverken vill och kan säga. De hävdar att ett föremål kan ha agens, en nästan oberoende röst att lyssna på.
Konststudenterna undersöker så skilda saker som varumärkesfetischism, psykisk ohälsa, det mystiskt svårnåbara, det omedvetna och politiska gränsdragningar. Skulle jag ändå lyfta fram någon gemensam faktor är det tron på att konsten kan leda bortom det (förut)sägbara.
Det bådar gott för framtiden.
Håkan Nilsson, professor i konst
