The sparsity of stitches and their ability to let air through suits me. But I want to work as though I am doing a large jigsaw puzzle. Or a soft Meccano set.
I start with the kimono, seams torn and frayed beyond repair. The fabric is soft, but a bit coarse and springy; when spun the pattern becomes different – sublime. The stitches are fine for walking on, but are still soft against the body. And next the failed cream-mint velvet skirt, it feels like warm ice cream. The links join perfectly. Then I continue with the denim threads.
I want to save our garments from the landfill, keep them longer above ground. I need to find more ways to extend their lives.
Big needles, clothes shredded to rags and spun into yarn.
By crossing two household traditions from the past, knitting and the rag rug, I created my technique.
Eternal Rags is a rug and a method.
Maskornas gleshet och förmåga att släppa igenom luft passar mig. Men jag vill jobba lite som att lägga ett stort pussel. Eller mjukt mekano.
Jag börjar med kimonon, spruckna sömmar, fransad bortom räddning. Tyget är lent men lite grovt och spänstigt, i spunnen form blir mönstret annorlunda – sublimt. Maskorna håller bra att gå på men är ändå mjuka mot kroppen. Därefter den misslyckade kräm-mintfärgade sammetskjolen, den känns som glass fast varm. Länkarna fogar ihop sig exemplariskt. Härnäst kommer jeanstrådarna.
Jag vill rädda våra plagg från landfill, hålla dem kvar längre ovan jord. Jag måste hitta fler sätt att förlänga deras liv.
Stora stickor, kläder remsade i trasor och spunna till garn.
I korsningen mellan stickningen och trasmattan, två traditioner som länge funnits i hemmen, har jag skapat min teknik.
Eternal Rags är en matta och en metod.
