My degree project concerns something very intimate that is defined as both fragile and everlasting in its character. I kick-off failing to engage six elderly people in a planned workshop, indirectly advancing as I learn that the introduced medium isn’t working for all. How each of us deals with the tension and the work at hand is where my attention land.
As I commute, I pass through the outdoor public space and I find it is lacking where it could instead be a tool aiding us in our social interaction.
Through examining the human scale
In size
close to mine
In spirit
personal
I take this space on, contextualising an investigative discussion as I theorise we have entered a new era of urban development where personalised technological aids are allowing us to be more personal in the public space.
So, my purpose is to materialise a metaphorical bridge, a hypothetical lingua franca.
I det här examensprojektet arbetar jag med något mycket personligt vilket definieras både som ömtåligt och evigt i sin karaktär. Jag inleder med att misslyckas att engagera sex pensionärer i en planerad workshop men gör indirekt framsteg då jag får insikt om hur det introducerade mediet inte går hem hos alla. Hur var och en hanterar den sociala situationen och uppgiften för handen är där min uppmärksamhet landar.
Jag pendlar och rör mig ofta utomhus i det offentliga rummet och jag menar att det saknar något viktigt vilket kunde verka till vår fördel som ett verktyg i den sociala situationen.
Genom att undersöka den mänsklig skalan
I storlek
likt mig
I sitt väsen
personligt
tar jag mig an rummet. Genom att kontextualisera en undersökande diskussion då jag teoretisera att vår stadsutveckling trätt in i en ny era där individanpassad teknik tillåter oss att vara mer personliga i det offentliga rummet.
Så är mitt syfte att materialisera en metaforisk bro, en hypotetisk lingua franca.
