“In a room where everyone is special or chosen in some way, the air seems to quiver of uncertainty. A large animal fills the room, aiming its tentacles towards those who diverge. Interlocking and fusing. Its impact wanders around to all, transparent and fully visible. Wanders in the unsaid. A word is struck with a glance of stone or fire. Another word is stopped by a wall. We are all monuments in a forgotten park, already petrified by time.”
The Interview is scenographic installation in the form of a tv-screen showing a filmed interview. The main character is a very real fictional person who through this interview comes one step closer to some form of truth.
Inspired by Kafka’s ”The Trial” and mixed together with many small but significant situations from real life, this conversation retails actual events in a poetic tone.
The person being interviewed is just a symbolic representation, much like the possible reality it inhabits. The dreamlike tone sways between superfluous poetry and direct, almost sober addresses to the audience that can the almost mislead the purpose of the piece. The artist takes will let the audience decide what to believe. Pointless or full of meaning, go with your imagination. In other words another piece that has meaning for a selected few, in a context where it is allowed to be viewed as art and therefor passed through the eye of the needle.
I ett rum där alla är speciella och på ett eller annat sätt utvalda tycks luften dallra av något obestämt. Ett stort djur fyller rummet med tentakler mot de som avviker. De blir på så sätt sammankopplade och dess inverkan vandrar runt till alla, osynligt och fullt synbart. Vandrar runt i allt det osagda. Ett ord möter en blick som är som sten eller eld. Ett annat ord möter en vägg. Vi är alla monument i en bortglömd park, redan förstelnade av tiden.
Intervjun är en scenografisk installation i form av ett rum med en skärm som visar en videofilmad intervju. Huvudpersonen är en högst verkligt fiktiv person som genom denna intervju är ett steg närmare någon form av sanning.
Med inspiration av Kafkas ’Processen’ tillsammans med många små vardagliga, men betydande, situationer skildras här ett samtal som i poetisk ton vill redogöra för faktiska händelser.
Personen som intervjuas är bara symboliskt representerad, liksom den eventuella verklighet hen befinner sig i. Tonen, som svävar mellan ett drömlikt tillstånd, onödigt komplicerad poesi och direkta, närapå nyktra tilltal mot betraktaren kan komma att förvilla det egentliga syftet med verket. Här tillskriver sig konstnären rätten att skapa ett videoverk som får landa hos betraktaren. Syfteslöst eller fullt av mening, så långt fantasin bär. Alltså ytterligare ett verk som skapas med betydelse för ett fåtal personer, i en kontext där det har tillåtelse att räknas som konst, och därför trängt sig igenom nålsögat.
