I once went to the doctor to ask why I was so tired. Depression was among the first things the doctor mentioned. I thought that I only met one of the criteria for depression – the fatigue. But even this point seemed a bit off. It said that you normally have trouble sleeping and wake up early in the mornings. I have never had any problems sleeping. Rather, the older I get the more I want to sleep, the easier it is to sleep and the further away I feel when I sleep. As if I am slowly preparing for the final rest. I told the doctor “it’s as if my body is preparing for its final rest”. The doctor did not even comment on this feeling I had. He took a number of blood samples that all came up negative and I was offered antidepressants (the side effects of which include fatigue).
En gång gick jag till vårdcentralen för att fråga varför jag var så trött. Depression var bland det första läkaren nämnde. Jag ansåg mig bara ha ett av kriterierna för depression, vilket är just trötthet. Men även där kände jag inte helt igen mig. Det sades att det vanligaste är att man har sömnproblem och vaknar tidigt om mornarna. Jag har och har aldrig haft några som helst problem med att sova. Det är snarare så att ju äldre jag blir desto mer vill jag sova, desto enklare går det och desto längre bort känns det som jag hamnar i sömnen. Som om jag långsamt håller på att förbereda mig för den stora vilan. Jag sa det till läkaren ”det är som om min kropp håller på att förbereda sig för den stora vilan”. Denna känsla, som var min, kommenterade läkaren inte ens. Han tog ett antal blodprover som inte visade någonting och jag blev erbjuden antidepressiv medicin (med trötthet som biverkning).
