It feels like I have a bulb of glass around my head. I’m in the real world but still I am not. My head is in another dimension. I can see that my body is moving but the movement feels unreal and disconnected. Sounds are distorted – a sound from my head lies like a layer over all the sounds around me. To be in the real world but not belonging, a place where sounds and movements feel different and strange. It´s a quiet state, a secret panic that doesn’t show itself outwards. You must wait, it will eventually pass.
Det känns som jag har en glasbubbla runt huvudet. Fysiskt befinner jag mig i den verkliga världen men jag hör ändå inte riktigt dit. Psyket är på en annan, egen plats. Jag kan se min kropp röra sig men rörelserna känns inte verkliga. Jag är avskärmad från huvudet och nedåt och kan bara betrakta den egna kroppen. Allt blir lite luddigt. Tunnelseende. Järnsmak i munnen. Kroppen är domnad. Ljud förvrängs, det är ett ljud inifrån huvudet som ligger som ett lager över alla andra ljud. Ett dovt surrande som känns tryckande i öronen. Det är en känsla av maktlöshet, att man inte kan styra sin kropp för det är som den inte tillhör en. Det är ett tyst tillstånd, en hemlig panik som inte syns utåt. Man måste vänta ut den, det går över så småningom.
