Every painting starts with a necessity. Something that needs to be separated from my body and time to exist in another way. An emotional state that needs to materialise, become visual, for me to understand it. Painting is another, intimate, way of thinking.
I’m interested in the way we look at things, and how the object being looked at is acting against or with that gaze. My motifs – these objects or bodies – are moving or static, either turning away or facing us. Sometimes they allow themselves to be observed, turning in different directions to lead our gaze. Sometimes they don’t care about the viewer at all. They become individuals, not an extension of me but something of their own.
Det finns alltid en nödvändighet: något som måste komma ur min kropp och tid och finnas på ett annat sätt. En känsla eller ett tillstånd som måste ta form, bli visuell, för att jag ska förstå. Måleriet är ett sätt att tänka, ett givet och intimt sätt, annat än det språkliga.
Jag är intresserad av hur vi tittar på saker, hur vi använder vår blick och hur det vi tittar på beter sig mot den blicken. Mina motiv – dessa objekt eller kroppar – vänder sig bort eller blickar tillbaka mot oss. Låter sig betraktas, eller konfronterar. Ibland vrider de sig i olika riktningar för att leda vår blick, ibland bryr de sig inte alls om betraktaren. De blir individer, inte en förlängning av mig utan något eget.