By investigating the stress in our efficiency-focused time, I have created a method to disturb and talk about the efficiency norm. Through working with the take-away cup, deodorant and other objects that optimise us, I have experimented with how they control and choreograph our everyday lives, and our expectations on who should be optimised.
The method focuses on exploring if there is a latent tempo in objects that surround us. What happens if we increase it or slow it down? Is that possible? By using materialisation as a platform for conversation, I explored this through tests with different people, ranging from the ones that can’t afford to wait four minutes for the next train, to the ones that claim; “if you walk in my tempo, you won’t burn out”.
I en samtid där allt går snabbare, där vi går snabbare, har jag i mitt projekt försökt utforma en metod att störa och prata om vår tids effektivitetsnorm. Genom att jobba med takeaway koppar, deodoranter och andra objekt som optimerar oss har jag experimenterat med hur de styr och koreograferar våra liv och våra förväntningar kring vem som ska optimeras.
Metoden har fokuserat på tempo och om det finns ett inbyggt sådant i objekten vi omger oss med. Vad händer om vi vrider upp eller drar ner detta? Går det? Genom att skapa materialiseringar som fungerar som plattform för samtal har jag testat detta med olika människor, i en skala från de som inte hinner vänta på tunnelbanan i fyra minuter till de som tänker att ”om du går i min takt går du inte in i väggen”.
