The door in itself is both a boundary and a gap. This is where we cross over or move through borders in architecture. It is easy to create something that we perceive as space. To construct a boundary that separates space and makes us view the world as divided, the door is essential to this.
I use movement and the memory of movement to isolate, separate and break the door into many small parts that instead of dividing up space start to blend together and tell other stories about our created vision of space and time.
I create frozen moments in architecture, to show overlooked or unrecorded moments in the opening of the door.
Dörren i sig själv är både en gräns och en öppning. Det är dörren vi rör oss igenom, när vi korsar och går över gränser i arkitekturen. Det är så lätt att skapa något som vi uppfattar som rum. Att konstruera gränser som separerar vår omgivning och får oss att se på världen som uppdelad. Dörren spelar en stor roll i detta.
Jag använder rörelse och minnet av rörelsen, för att isolera, separera och bryta upp dörren till många små delar, fler perspektiv, som istället för att separera börjar blandas ihop och berätta fler historier om tid och rum.
Genom att gestalta frusna ögonblick, vardagliga rörelser genom en dörr vill jag förstärka allt som öppnandet kan innehålla.
