I am ten years old and am holding the largest flag I have ever seen. The flag is blue and is embellished with a big yellow cross. The fabric is attached to a long pole, which makes the whole construction heavy. I know that I have to carry the flag in front of me, that the blue and yellow is to be pointed up, forward. A classmate stands beside me with a similar construction. We are silent and are concentrating on keeping our flags at the same height: forward, upwards. Straight. From time to time a light breeze makes the blue and yellow fabric stand out against the light-blue sky.
Jag är tio år gammal och håller i den största flagga jag sett. Flaggan är blå och pryds av ett stort gult kors. Tyget är fastsatt på en lång stav som gör konstruktionen tung. Jag vet att jag ska bära flaggan framför mig, att det blå och gula ska riktas uppåt, framåt. Bredvid mig står en klasskamrat med en likadan konstruktion. Vi är tysta och koncentrerar oss på att hålla våra flaggor i jämnhöjd: framåt, uppåt. Rakt. Då och då gör en svag bris att det blågula tyget avtecknar sig mot den ljusblå himlen.
